Tegeltillverkningen i Almvik.       Renoveringen av Decauvillebron.

Tegel har tillverkats på denna plats i nära 500 år. Bruket har hela tiden hört till Blekhemsgodset, vars rötter
går ända tillbaka till 1300-talet. Tillsammans med kvarn, såg och snickeri utgör det en godsindustriell miljö av mycket högt
kulturhistoriskt värde. Något som bidrog till att riksantikvarieämbetet bekostade merparten av den omfattande renoveringen
av tegelbruket i början av 1990-talet.

Sedan 1998 är tegelbruket ett museum. Det drivs av den ideella föreningen Almviks Tegelbruks vänner i samarbete med familjen
Nordenfalk, som varit ägare till Blekhem sedan 1820.

Den just avslutade renoveringen av Decauvillebron, genomförd på ett utmärkt sätt av ET-Byggen, Västervik, har
blivit möjlig genom bidrag från Stiftelsen Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur, Sparbanksstiftelsen
Tjustbygden, Kungl Patriotiska Sällskapet och länsstyrelsen. Västerviks kommun har också med ett mindre bidrag
gjort att arbetet har kunnat avslutas i ett sammanhang. Specialsågat virke av god kvalitet levererades av Gladhammars
Såg och Transporter. Äldre teknik har använts vid sammanfogning av virkesdelar. Föreningen har med egna
krafter lagt tillbaka järnrälsen på bron.

Renoveringen av bron, som i sig varit omfattande, men i brukets helhetsperspektiv är en liten del, får ses som
ett bevis på föreningens starka ambitioner att bevara det levande kulturarv, som tegelbruket utgör. Bruket är i komplett
skick och det är mindre än femtio år sedan som det var i full drift.

När ringugnen blev klar 1878 mångdubblades produktionen av tegel. En industriell era inleddes, som varade
ända till 1971, då tillverkningen upphörde. Produktionen var stor under de första tio - femton åren av 1900-talet,
då man tillverkade långt över en miljon tegel per år, men ännu större åren kring 1960 då över två miljoner
tegel per år tillverkades. Hela Sverige upplevde då, mycket tack vare industrialiseringen och järnvägarnas
utbyggnad under 1800-talets andra hälft, en byggboom som aldrig senare har överträffats.

Under åren har tegel levererats till Västerviksområdet, men även till Gotland och Stockholm. Fram till att
järnväg och lastbil blivit konkurrenskraftiga transportmedel, har sjön varit den dominerande transportvägen.
Tegelbruket hade en egen brygga, som användes ända in på 1950-talet.

Tegelpressen drevs ända fram till dess att bruket elektrifierades i början av 1940-talet av en vattenturbin, som fick
sitt vatten från den korta Almviksån. Vattnet från ån drev även sågen och kvarnen. Linbanan, uppförd 1927 och riven 1972,
drevs fram till elektrifieringen av en ångmaskin.

Flera kända byggnader i Västervik är uppförda av Almvikstegel. Från den första dokumenterade leveransen av 4000 tegel
till reparation av Stegeholms fästning 1667, har tegel i senare tid levererats till S:ta Gertruds sjukhus (dagens Gertrudsvik),
församlingshemmet till S:t Petri kyrka, Tannins industrilokaler, garagelängorna vid Stenhamra och Häggbladska huset.
Västerviks stationshus har Almvikstegel i sina tjocka väggar, vilket man inte direkt inser, eftersom byggnaden är putsad.
I Stenhagsområdet i Västervik finns flera villor som är putsade, med reveteringstegel från Almvik som putsbärare.
Ett flerbostadshusområde i Gamleby från 1960-talet, har storsten från Almvik i mellanväggarna.

Vid Almviks tegelbruk har alla sorters tegel tillverkats genom åren: mursten, fasadtegel, skorstenstegel, boktegel,
reveteringstegel, taktegel av alla slag; enkupigt, tvåkupigt och nocktegel i olika modeller. Tegelrör till dränering,
inklusive grenrör, från 2 upp till 12 tum i diameter. Fram till mitten av 1950-talet fanns många storleksvarianter av
taktegel och murtegel, men då började standardisering av storlekarna att införas.



Decauville, vad är det?

Paul Decauville, född 7 juni 1846 och död 29 juni 1922 i Neuille-sur-Seine, var en fransk ingenjör, som gjort sig känd
för sitt system att bygga lättflyttade temporära järnvägsspår, så kallad Decauvillejärnväg.

Paul Decauville var delägare i och föreståndare för en stor mekanisk verkstad i Evry-Petit-Bourg, i departementet Sein-et-Oise.
Han konstruerade 1876 ett nytt och sedermera mycket utbrett system för smalspåriga transportabla järnbanor. Detta system,
som bär Decauvilles namn, är så anordnat, att den flyttbara banan består av delar av 5 meter eller 8,25 meter och 1,25 meter längd
(de sistnämnda avsedda för krökningar). Dessa har en spårvidd på 400-600 millimeter och är sammanfogade av lätta, nedtill breda,
skenor och på dessa undertill fastnitade syllar av stål. Dessa banelement förenas sinsemellan på det sätt, att de vid skenornas ena ände
fastnitade skarvjärnen skjutas in under de tillstötande skenornas övre ändar. Vagnarna är särskilt avpassade efter systemet.

Sedan Decauville med största framgång anlagt och såsom egen affär drivit järnvägen på Marsfältet i Paris under världsutställningen 1889,
förvandlade han sin verkstadsaffär till aktiebolag med 20 miljoner francs kapital. Vid jordschaktningsarbeten, större byggnadsföretag och
fabriker, ävensom i fält, fick Decauvilles järnvägssystem en stor användning.

Denna järnvägstyp användes i Almvik under alla år vid lertäkten vid sjön Bleken, för att frakta leran till linbanestationen.



Till sidans topp                      Tillbaka till första sidan